Jord och nagellack
Jag genomlider just nu den mycket svåra tid på året då jag borde måla naglarna.
Den starkt mörkröda färgen skulle egentligen kräva långa och eleganta klor, och för övrigt har jag inte tid att dutta med lack, filar och borttagningsmedel.
Det finns förstås ett bättre val: att klippa alla onödiga sociala band och isolera mig i hemmet. Tyvärr är det inte alltid möjligt. Så jag målar naglarna. Och svär över föreläsningar, möten och fester.
Varför jag har sådana problem? Men hallå människa, det måste ju alla begripa: Det är planteringstid. Och rabattrensartid. Och gräva-lite-här-och-titta-vad-som-är-på-gång-tid.
Maj är en skälvande oro och förväntan. Alla de små förodlade plantorna börjar bli otåliga och vill ut. De halvtomma rabatterna skriker efter en uppgift. Komposten jäser sakta och morrar efter något att sluka.
Jag trånar, men velar och ängslas. Termometern visar stadigt höga dagstemperaturer, men mormorsklokskapen är starkare: Akta dig för järnnätterna, tro inte på solvärmen, blidheten; kylan kan slå till när som helst.
Det blir veckor av släpande ut och in av alla krukor, byttor och bunkar med småplantor som ska avhärdas.
Jag går ut i trädgården på morgonen med en kaffetermos. En liten stund senare piper en unge något om lunch. Jag tittar på klockan och konstaterar att den är fem – sen eftermiddag. Vart dansade timmarna iväg? De har varit fyllda av dramer: Björktrastarnas råslit med bobygget. Det knastrande ljudet från liljebaggarna när jag klämmer ihjäl dem. Lungörten som nyss var så förväntansfullt frodig och idag är hänsynslöst aväten av rådjuren.
Men dramatiken är krusningar på ytan av en djup flod av tillfredsställelse. Det gäller framför allt att kolla vad som har hänt. Aha, liljekonvaljerna har spritt sig i dethär hörnet. Vad har hänt med veronican? Men titta, så vackert det har blivit när ormögat snott ihop sig med silverarven. Jag ska döda grannen, som huggit ner granarna som skyddade rhododendronbuskarna – men i alla fall, vilken skönhet när ljuset lyfter fram den speciella mörklila färgen i vintergrönan, som jag hittade överraskande under en skogspromenad för flera år sedan.
Jag kämpar den vanliga vilda kampen med oreganon, kungsmyntan, som klämmer sig in på varenda ledig kvadratcentimeter jord och har som vanligt inte hjärta att beskära salvian som växer sig allt vildare och yvigare.
Men viktigast av allt är rensandet. Känna sig ner mot rötterna av en envis klöver, eller sakta leta fram ett nässeltrasselbo. Pillra osäkert: Vad är detta? Stillna lite, förundrad och lycklig: Men höstanemonen har ju spritt sig! Gullriset är hejvilt – men varför inte tillåta en ruska här? Och här har backnejlikan löpt amok ut i gräslindan – må den förbli där.
Jorden myllrar och kryllar av rötter, maskar, myror, små krypare som kilar iväg under fingrarna. Här luktar den sjukt och motbjudande – stinknävorna har smugit sig in. Här doftar den misstänkt underbart – pepparmyntan har rymt igen.
Men så kommer den där stunden när man ska träda ut ur paradiset, världen hojtar på uppmärksamhet: Duscha, borsta bort småkryp ur håret, kanske nypa bort en och annan fästing med pincetten, skrubba tassarna. Träder ur badrummet skinande blank och presentabel. Med ett undantag: naglarna. Inga borstar, pinnar eller petare rår på de bruna kanterna under naglarna. Suckar och tar fram lacket.
Jolin Boldt
publicerad i Kyrkans Tidning |